Att fastna i något gammalt.
Nu sitter jag i min säng på mitt rum, plockar lite ofokuserat ihop saker och ting som ska med/inte ska med i flytten. Försöker slänga sådant som ska slängas, spara sådant som ska sparas. Låt mig säga att det här inte riktigt är min grej. Jag hatar att slänga saker. Alla ting vilar på en historia för mig och det är så jobbigt att bara slänga bort den, historien alltså. När jag kollar runt i mitt rum faller blicken väldigt direkt mot min vägg. Min vägg som jag de senaste 5 åren gjort allt för att den ska ge ett behagligt uttryck. För att jag ska trivas. Och nu har jag insett att jag kanske trivts lite för bra. Separationsångesten är brutal och jag vill.inte.plocka.ner.väggen.
Så vad ska jag göra?
Jag har verkligen fastnat vid min vägg. Som en gammal tavla.
Kommer nog aldrig att bli rik, men det blir som det blir
Nu var det ett tag sen sist. Snön försvann (till slut), vädret blev lite intetsägande och humöret likaså.
Men hej! Nu är det varmt och solen skiner och saker och ting har verkligen löst sig. Det gör de alltid.
För det första så flyttar jag hemifrån om dryga två veckor.
För det andra ska jag på arbetsintervju imorgon för ett heltidsjobb i ca 3 veckor. Kanske mer. Detta skulle betyda att jag slipper jobba i sommar och det mina vänner, är möjligtvis det bästa sedan.. Jag vet inte vad!
Den senaste tiden har jag funnit glädje och lycka i väl spenderade dagar med de finaste av vänner, solsken, roliga utekvällar och öronbedövande skrattanfall.
En vecka kvar av kursen nu. Det är tråkigt. Jag kommer sakna mina underbara lärare.
Men förhoppningsvis träffar jag nya personer som kan inspirera mig och mitt kreativa kaos i framtiden!
På återseende!
